Klicka för
förstorning.
Karta över striderna
Bengtskär brinner 26.7.1941
Målning över striderna. (Frontmuseét, Hangö)
Eldledningen på Granholmen |
BENGTSKÄR,
KRIGSHÄRJAD
Redan under första världskriget fick fyren smaka på granater och bomber.
Redan efter några krigsveckor släcktes fyren och manskapet flyttades i
land. Ryssland befarade en Tysk landstigning vid Hangö och startade
krigsförberedelser på området. På hösten kom också ett antal tyska
krigsfartyg i närheten av fyren och sköt ett tiotal granater mot den. Det
blev gapande hål i väggarna, men de bärande delarna och maskineriet blev
intakt. I eldgivningen deltog bla. kryssarna Magdeburg och Augsburg. Efter
denna attack drog sig fartygen tillbaks ut på Östersjön.
Denna incident blev den enda märkbara för Bengtskärs del under första
världskriget. Reparationen av fyren startades först 1919 när de
närbelägna farvattnen var min röjda. Även efter att reparationen
startats, exploderade en drivande mina i stranden och söndrade fönster.
Under vinterkriget användes fyren till spanings- och
eldledningsuppgifter. Ända nämnvärda var någon överflygning av ryska
stridsplan.
Men när fortsättningskriget började var situationen helt annan. Bengtskär
erbjöd en ypperlig spaningsplattform till det ockuperade Hangö.
Bengtskär tillhörde det västra av de sex Hangö frontsektorer. Denna
Hitis sektor var bemannad med manskap ur 4. Kustbrigaden (II/4.RPr).
Dess främsta batterier fanns på Örö och Granholmen. I Rosala var ett
infanterikompani placerat och sektorns stab fanns i Hitis kyrkby. Vid
krigsutbrottet var fyren bemannad med sex soldater och tre fyrvaktare.
Ryssarna uppmärksammade i juli de holmar som befann sig väster om Hangö. I
synnerhet störde det dem den spaning som utfördes från dessa holmar och
skär. De beslöt att göra nåt åt saken.
Spaningsnästet vid skäret Morgonland skulle förstöras och så hände
också 16.7.41. En stöt trupp anföll Morgonland.
Till fånga togs: Per-Erik Ahlblad, Arvi Nyman,
Ernst Pihl, Nils Ranta, Torvald Samuelsson ja Albin Törnqvist. Alla utom Arvi Nyman,
dog i fångenskap.
Fyren var nu i ryssarnas ögon, det förstods nu på den finska sidan, en
attack kunde vara nära förestående. Ryssarna planerade noga attacken och
började med att släppa minor från flygplan runt skäret. Tanken var att
försvåra finska undsättningar. Pansarskeppen Ilmarinen och Väinämöinen
attackerades upprepade gånger den 19 - 23.7 och de sökte skydd i den inre
skärgården.
En pluton från kustjägarkompaniet,
under befäl av löjtnant Fred Luther, kommenderades ut till fyren för att
förstärka försvaret. Försvararnas antal steg till 32 man.
Försvarsanläggningar tillreddes, till stånd fick man endast lite
taggtråds härvor vid vattenlinjen. Tiden var för knapp.
Soldaterna personliga beväpning bestod av uråldriga Mausergevär plus
två maskingevär, några maskinpistoler och handgranater. Som enda kanon
fanns det en Madsen automatkanon placerad väster om fyren i ett armerat
näste. Tornet var kontinuerligt bemannad med en vaktman.
På kvällen den 25.7 började det hända. Lite före midnatt avgick det
tre fartyg, PK 238 och PK 312 med stöttruppen ombord och PK 311 med
demoleringsgruppen, ut ur Hangö basen med kurs förbi Russarö. Avsikten var
att utföra en skenmanöver. Fartygsgruppen tog en ny kurs söder om
Russarö, nu mot Bengtskär. Fartygen gick så tystgående som möjligt i
skydd av dis och rök.
Första fartyget stötte stäven mot land strax efter klocka 01. Emot båten
kom en oanade vaktman som trodde att båtarna var tyska torpedbåtar.
Vaktmannen, soldat Nystrand , märkte sitt misstag på formen av gästernas
hjälmar och skakad sprang upp mot fyren och skrek: "Ryssen e´
här.."
Den ryska stöttruppen forcerade mot fyren och uthusen när det tredje
fartyget, PK 311, närmade sig skäret i ett försök att ilandsätta
demoleringsgruppen. Samtidigt bröt eldgivningen ut med ett helvetiskt larm.
Vaktmannen, som fanns i tornet, hade också märkt ryssarnas ankomst och
givit larm. Löjtnant
Luther väcktes, han rusade yrvaken till fönstret och kommenderade
gestalterna ytter om att gå i ställning. Till svar splittrade en kulkärve
sten vid sidan av huvudet. Ryssen vad näst intill byggnaden. Luther rusade
ner till bottenplan. Utanför den södra dörren monterades ett maskingevär
upp, som fick nästan genast ett laddningsfel. Maskingevärskytten, Holmström, stupade
genomborrad av kulor, löjtnant Luther
sårades av ett granatsplitter i högra armen, splittret tog också tre av
framtänderna med sig. Det var dags att retirera in till
fyrbyggnaden
Luther rusade in och hack i häl kom ryssen. Han mötte soldat Anjalin i
andra våningen och kommenderade honom att slänga en buntladding på den
anstormande fienden. Ryssen var endast några meter ifrån, alldeles bakom
terrass kanten. Från fyren slängdes en laddning mot denna "grop"
med den påföljden att några soldater och stöttruppens ledare löjtnant Kurilov
stupade. Fönstret med ram och allt flög in i rummet. Anjalin fortsatte
modigt att skjuta med geväret mot ryss'båtarna. Luther rusade från rummet
mot radion när han hörde ett smackande ljud åtföljd av en duns. Soldat
Anjalin hade träffats i huvudet och dött ögonblickligen.
Försvararna barrikaderade sig inuti fyren
Ryssarna hade erövrat hel ön, utom fyren och skärets västra del.
Syd-väst om fyren stred undersergeant Bjelke och soldaterna Eriksson, Gustavsson
och Åberg, retirerande steg för steg mot förråden.
Enda kommunikationen till omvärlden var radion skött av
undersergeant Hyppö. Via den signalerades det hjälp från Hitis staben. Major Moring,
som var kommendör för sektorn förmedlade nödropet till kanonbåtar som
låg vid ankar nära Högsåra, samt kommenderade kanonbatterierna vid
Granholmen och Örö att ge eld stöd.
Eldgivningen fördrev ryssfartygen längre från stranden och försvårade
deras eldgivning mot fyren.
Ett par timmar senare, när löjtnant Luther sårats för en andra gång,
tog undersergeant Bjelke kommandot, kvar fanns 15 stridsdugliga män.
Undersergeanten hade tagit sig in i fyren tillsammans med två av männen,
den tredje, soldat Åberg, stupade vid uthuset.
Kanonbatteriernas eld riktades mot skäret.
Eldgivningen var så noggrann att ingen granat träffade fyren. Trots det
höll ryssarna trycket uppe, mitt emellan fallande granater och vinande
splitter, stormade ryssen in igenom nedre våningens dörrar och fönster. I
övre våningen började situationen bli alarmerande, ammunitionslagret var
nere, uppe gick den åt i oroväckande fart.
Ute möte PK 311 överraskande motstånd i dess andra försök att
landsätta demolitions gruppen, Madsen-kanonen vaknade i liv. Undersergeant Nurmi,
soldaterna
Kajander och Virtanen eld och fördrivande fartyget längre ut. Elden gick
högt, för kanonnästets bröstvärn hindrade från att skjuta i
tillräckligt snäv vinkel. Madsen-kanonen hindrade snart ett nytt
landstigningsförsök, nu alldeles nedanför nästet på skärets västra
strand.
Situationen för kanonbesättningen började bli svår, så de beslöt att
retirera. Att ta sig till fyren var omöjligt, för ryssarna var emellan och
även i botten våningen på byggnaden.
Flykten var ett måste. Ända möjligheten var havet.
Alternativen var att simma till Dömmaskär eller till de finska
kanonbåtarna som nu kommit till skärets närhet och inledde duell med de
ryska fartygen. Virtanen hoppade i sjön och simmade förbi kobben
strax väster om Bengtskär, han plockades upp av en finsk kanonbåt. För
Nurmi var situationen svår, han som inte simmat mer än 20 meter i sitt liv,
stod nu inför sitt livs val, hundratals meter vatten eller döden. Valet
lättades av tre rysshjälmar som skymtades över bröstvärnet, Nurmi tog
sats och sprang upp och hoppade i sjön. Han tog sikte på Dömmaskär.
Simsträckan blev 2 km, i början fick han dyka några gånger för ryssarna
besköt honom vilt från stranden. Den simokunniga kanoniär som blivit kvar
i nästet dödades.
De undsättande fartygen landsatte den första stödgruppen på 12 man och
ett maskingevär, under ledning av fänrik Åsvik. Klockan var då
ungefär. 05.40. De landsattes vid bryggan på östra stranden, kortaste
vägen till fyren.
Nu blandade sig ryska stridsplan i leken. Finnarna kontrade med 3 Brewster
jaktplan från Åbo, de lyckades också med att jaga bort fiende planen.
Kanonbåt Uusimaa sköt mot ryssfartygen, och träffade en som närmade sig
skäret, troligtvis i syfte att evakuera stöttrupperna.
Fartyget PK - 238, sjönk, 16 sjömän räddades.
Mellan klockan 06 - 07 lyckades finnarna med att landsätta mera män på
skäret. Löjtnant Kaikkonen och 83 man landsteg. Kaikkonens och
undersergeant Bjelkes goda samarbete bar frukt. Bjelke som var uppe i
fyrtornet, styrde Kaikkonens män mot de ryssar som hukade sig i
bergsskrevorna. Det tog dock ytterligare två timmar innan Kaikkonens grupp
nådde fyren, så hård var ryssarnas motstånd.
De allvarligaste sårade, däribland löjtnant Luther, blev evakuerade vid
10-tiden, genast när det var säkert. Sökandet av fiendesoldater som
gömde sig på skäret fortsatte dock. Spaningen informerade om stora ryska
fartyg som närmade sig, pansarskeppen Väinämöinen och Ilmarinen
alarmeras till hjälp. De stannade dock upp vid Vänö för fiende skeppen
var tydligen "endast" patrullbåtar. Det ryska artilleriet besköt
skäret och de finska båtarna från Russarö, men utan nån större effekt.
Klockan 17.02 hittas 10 ryska soldater, och ännu fyra till ett tjugotal
minuter senare. Fångarna berättar att hjälpen kommer på kvällen.
Inga nämnvärda händelser inträffade mera under denna dag.
De sista ryssen, 21 årige Alexejev Kaljatski, gav sig (hittades från en
liten skreva) 4 dagar senare svag, uthungrad. Han hade helt förgäves
väntat på hjälp av sina egna.
Följande dag, 27.4.1941, kom ryska flygplan
över Bengtskärs fyr. Den första gången, vid middagstid, orsakade
bomberna ingen större skada. På eftermiddagen bombades fyren på och denna
gång blev det fullträff , en flygbomb kom igenom byggnadens tak och
exploderade. Inre delar av byggnaden kraschade över de sårade och soldaterna
som befann sig i nedersta våningen.15 man fick sätta livet till, 14
sårades, 8 allvarligt.
Bland de stupade fanns Harald Liljeberg, ung man från Böhle. Han hade
kommenderats genast efter anfallet till Bengtskär som påfyllning till
stödtrupperna, från sin vaktplats på Grisslekobben, och befann sig
alltså under flyganfallet i fyren. Hans kamrat, Erik
Simons, igenkände Harald endast på hans blå-vitrandiga sommar
byxor. Dessa
hade Haralds fru, skådespelerskan Signe Liljeberg, skickat åt honom, för
hans hy tålde inte arméns vadmalsbyxor.
Harald begravdes i hjältegravarna på Hitis kyrkogård . Drygt 40 ryska
soldater begrovs på Örö, hur många ryssar drunknade vet ingen.
Denna strid tog 36 finska män med sig.
Striden
minut för minut
Källor:
B. Zilliacus: Utöar, Tammi , Helsingfors 1974
S. Laurell: Majakat, Luotsiliitto , Raumo 1989
P-O Ekman: Sjöfront, WSOY, Juva 1981
Erik Simons: Artikel, Vasabladet 13.7.1981
Erik Appel: Intervju av Fred Luther, Hufvudstadsbladet 12.01.1985
© Kaj Sukevainen 1999
|
